Känslomässigt!
Kom på mig själv på vagnen att jag satt med tårar i ögonen, var tvungen att tänka på något annat, men det var verkligen inte lätt kan jag medge.
Jag satt där i min ensamhet och tänkte på talet som en klasskompis hade idag. Jag insåg verkligen att alla man älskar kan försvinna på en sekund. Talets mening var detta och jag måste säga att det budskapet hjälpte på mig ialla fall, jag har grubblat hela dagen på att man faktiskt kan mista den man älskar på en sekund, det räcker du vänder bort huvudet och peronen i fråga kan vara borta.
Man läser om det i tidnigen men tror aldrig detta kommer drabba en själv. Nu hade detta gjort det för peronen som höll talet, och det var nog det som lättare fick mig att inse, att inse att mamma, pappa, Elina, Adam eller någon annan jag älskar kanske inte finns nästa dag jag vaknar.
Jag kan se framför mig första julen utan personen man älskar, första födelsedagen, första påsken, första nyår, och man försöker vara lycklig men man vet att man saknar någon som skulle förgylla allt. Men det värsta av allt är att jag vet att de känslor jag känner inför detta nu skulle vara 100 gånger värre i verkligheten.
Men man måste gå vidare, inse att det inte är något man kan göra åt det, tyvärr. Men man kommer aldrig glömma, personen kommer alltid finnas nära.
Jag sitter här nu i skrivande stund och tårarna rullar ner för kinderna, och jag vet inte riktig varför, är det för att jag är rädd för att det ska hända mig? Eller är det för att jag har nu insett att verkligheten är ganska nära? Att det kan drabba vem som helst? Jag vet inte, men en sak vet jag. Jag kommer nu ta vara på alla lyckliga stunder, jag kommer inte ta det förgivet att kunna vakna upp brevid peronen jag älskar, jag kommer inte ta förgivet att man kan sitta och äta en frukost med mamma och pappa hela livet, de kommer någon gång försvinna, om inte i morgon så om många år, det vet jag inte, men jag hoppas den dagen är långt borta.
Därför kommer detta blogginlägget tillägnas alla dem som nu inser att dem vi älskar inte alltid kommer vara vid vår sida, men framförallt till peronen i min klass som fick mig att inse genom att dela med sig av sin egna erfarenhet.
Tack!
//Hanna
Jag satt där i min ensamhet och tänkte på talet som en klasskompis hade idag. Jag insåg verkligen att alla man älskar kan försvinna på en sekund. Talets mening var detta och jag måste säga att det budskapet hjälpte på mig ialla fall, jag har grubblat hela dagen på att man faktiskt kan mista den man älskar på en sekund, det räcker du vänder bort huvudet och peronen i fråga kan vara borta.
Man läser om det i tidnigen men tror aldrig detta kommer drabba en själv. Nu hade detta gjort det för peronen som höll talet, och det var nog det som lättare fick mig att inse, att inse att mamma, pappa, Elina, Adam eller någon annan jag älskar kanske inte finns nästa dag jag vaknar.
Jag kan se framför mig första julen utan personen man älskar, första födelsedagen, första påsken, första nyår, och man försöker vara lycklig men man vet att man saknar någon som skulle förgylla allt. Men det värsta av allt är att jag vet att de känslor jag känner inför detta nu skulle vara 100 gånger värre i verkligheten.
Men man måste gå vidare, inse att det inte är något man kan göra åt det, tyvärr. Men man kommer aldrig glömma, personen kommer alltid finnas nära.
Jag sitter här nu i skrivande stund och tårarna rullar ner för kinderna, och jag vet inte riktig varför, är det för att jag är rädd för att det ska hända mig? Eller är det för att jag har nu insett att verkligheten är ganska nära? Att det kan drabba vem som helst? Jag vet inte, men en sak vet jag. Jag kommer nu ta vara på alla lyckliga stunder, jag kommer inte ta det förgivet att kunna vakna upp brevid peronen jag älskar, jag kommer inte ta förgivet att man kan sitta och äta en frukost med mamma och pappa hela livet, de kommer någon gång försvinna, om inte i morgon så om många år, det vet jag inte, men jag hoppas den dagen är långt borta.
Därför kommer detta blogginlägget tillägnas alla dem som nu inser att dem vi älskar inte alltid kommer vara vid vår sida, men framförallt till peronen i min klass som fick mig att inse genom att dela med sig av sin egna erfarenhet.
Tack!
//Hanna
