Ledsen
Har ni någonsin känt att ni måste gråta, eller vill vara ledsen men inte riktigt vetat över vad ni är ledsna över. Just så känner jag nu. Jag vill bara lägga mig ner och gråta, men jag vet inte över vad. Jag har allt jag vill ha, en underbar pojkvän, familj, vänner och häst. Men ändå kan jag få denna känslan i bland och jag kan verkligen inte sätta fingret på vad det är som gör att jag känner så här.
Kanske för att jag inte tycker att jag syns tillräckligt, men hur mycket kan man begära av en människa att en ska se än.
Jag har även idag fått reda på hur min käkoperation ska gå till, vilket var lite som en chock för mig, tycket att ingreppet lät mycket större nu än vad jag trodde att det skulle bli.
Kanske kan det vara för att jag har en massa uppgifter i skolan som ska vara klara snart och jag bara fastnar hela tiden. Jag vet inte men känslan är Hopplöshet, jag skulle lika väl kunna försvinna ner i jordens innre och ingen skulle märka det.
Känslan kommer bara nerdumpandes som ett brev på posten och brukar försvinna ganska fort igen.
Vill gråta men kan inte, har ingen anledning till varför, och då kan man väl inte gråta eller?
Varför ska jag ha så svårt att prata med andra om hur jag känner? Kanske för att jag inte vill lägga på dem mina problem, inte vet jag. Frågar inte någon om hur jag mår säger jag heller inte hur jag mår till någon, och oftas är svaret ändå bra. För Hanna ska ju vara den där glada, roliga, tjäcka och trevliga tjejen. Men ibland orkar jag inte vara den där Hanna som alltid lyssnar på alla, som alltid har ett gott råd, som alltid är perfekt. Jag vill vara den där sura, irriterande och jobbiga Hanna ibland utan att alla höjer på ögonbrynen och undrar vad det är med henne.
Kanske är det så att jag gråter för sälla och kroppen måste får tömmas på tårar ibland, och då kommer den där jobbiga och konstiga känslan, så att kroppen kan tömmas på tårar. Inte vet jag och det gör mig frustrerad att jag inte vet. Känns som om att jag inte vet något om inget just nu.
// Hanna
Kanske för att jag inte tycker att jag syns tillräckligt, men hur mycket kan man begära av en människa att en ska se än.
Jag har även idag fått reda på hur min käkoperation ska gå till, vilket var lite som en chock för mig, tycket att ingreppet lät mycket större nu än vad jag trodde att det skulle bli.
Kanske kan det vara för att jag har en massa uppgifter i skolan som ska vara klara snart och jag bara fastnar hela tiden. Jag vet inte men känslan är Hopplöshet, jag skulle lika väl kunna försvinna ner i jordens innre och ingen skulle märka det.
Känslan kommer bara nerdumpandes som ett brev på posten och brukar försvinna ganska fort igen.
Vill gråta men kan inte, har ingen anledning till varför, och då kan man väl inte gråta eller?
Varför ska jag ha så svårt att prata med andra om hur jag känner? Kanske för att jag inte vill lägga på dem mina problem, inte vet jag. Frågar inte någon om hur jag mår säger jag heller inte hur jag mår till någon, och oftas är svaret ändå bra. För Hanna ska ju vara den där glada, roliga, tjäcka och trevliga tjejen. Men ibland orkar jag inte vara den där Hanna som alltid lyssnar på alla, som alltid har ett gott råd, som alltid är perfekt. Jag vill vara den där sura, irriterande och jobbiga Hanna ibland utan att alla höjer på ögonbrynen och undrar vad det är med henne.
Kanske är det så att jag gråter för sälla och kroppen måste får tömmas på tårar ibland, och då kommer den där jobbiga och konstiga känslan, så att kroppen kan tömmas på tårar. Inte vet jag och det gör mig frustrerad att jag inte vet. Känns som om att jag inte vet något om inget just nu.
// Hanna
